0

Världen förtjänar inte dig

Varför måste allt vara så konstigt och dumt? Jag får sån ångest så fort jag går in på facebook. Chatter, människor, bilder och massa skit.
 
Diabeteshelvete, är så trött på det. Varför var jag tvungen att få denna sjukdom? Som gör att jag varje dag måste planera, ta insulin, tänka. En sak jag fick, varså god liksom, som en gåva från någon. Som man blir tvungen att ta hand om, oavsett om man vill eller inte. Man kan skita i det, men för att må bra och leva någorlunda länge med en så frisk kropp som möjligt lär man försöka ta hand om den. Jag måste varje dag jag ska somna få ont i höfterna av att ligga på min pump. Glömma den, eller att den hakar loss sig när man reser sig och nästan rycker insetet ur huden på en. Det går att uthärda men smärtan är hemsk. Vakna mitt i natten, som jag den senaste veckan gjort, för att må så skit att man inte vill leva, pga att man har en känning. Vilket inte ens går att beskriva hur det känns. Känningarna på natten är värst. Man måste springa på apoteket HUR ofta som helst. Borde räknas som stammis där. Tvingas ta insulin till allt man äter. Bli tjock av sin diabetes, insulin är fettbindande. (Kan ha fel men fått för mig det). Vart jag än går har jag min pump fäst i byxorna, om jag inte har pennor med mig vilket gör att jag måste släpa runt på pennor och nålar jämt. Jag drogar varje dag. När man injicerar insulin utifrån räknas det som en drog. Jag har stuckit mig själv med nålar över 2000 gånger, om inte mer. Detta skriver jag vid 18 års ålder. Min mage är som en nåldyna. Så sönderstucken att den är oanvändbar för sitt syfte. Benens tur att ta över rollen. Nyfiken att se om min mage hinner läka innan benen är slut. Om det någonsin läker. Varje gång jag ska ut och fika med en kompis måste jag dricka light lr zero produkter, för dricker jag vanligt flyger mitt BS åt helvete! Ska jag käka ngt måste jag tänka på vad. Ska jag dricka alkohol någon gång måste jag vara beredd att mitt liv kan vara i fara det närmsta dygnet efteråt, på grund av att man kan hamna i insulinkoma. Jag blir inte ens trött längre när jag vaknar 3 på morgonen efter en dålig sömn och blir tvingad att gå ner och fixa iordning en insulinampull att ladda pumpen med. 

Men det värsta är att detta egentligen inte spelar någon roll. Sjukdomen jag fick som en dålig gåva. 
 
Det jag oroar mig för är framtiden. Om jag ska skaffa barn. Tanken som ofta går i mitt huvud är när jag ser mitt blodsocker är: Vad ska mina barn ha för morsa? Hur ska de komma ihåg mig, när jag inte orkar ta hand om dem för att min diabetes gjort mig så tjock att jag inte klarar av att göra saker. När jag blivit blind. När jag fått amputera fötterna. När njurarna lägger av. Eller om jag skulle hinna dö av en hyperglykemi. Vill jag ge mina barn en sådan framtid? Vill jag själv ha en sådan framtid?
 
Diabetesaxel. Kan till och från inte röra min axel på grund av smärtan i den, och då kan jag redan nu påstå att jag är smärttålig så jag vet inte vad. Kan inte ligga på axeln. Kan inte sitta upp. Har till och från hela tiden en molande smärta i axeln, och så hugger det till, som om någon hugger av muskelfästet i axeln, eller tar en stor jävla kofot och bänder min axelkula bort från resten av kroppen. 
 
Men, jag tycker inte om att klaga på detta. Jag skämtar oftast bort den. Men problemet blir då att folk inte förstår vad man dagligen går igenom. Vilket gör det jobbigt när folk som står nära en, så som pojkvän och vänner inte kan mer om det. När dessa inte inspirerar mig till att kolla blodsocker oftare. Att dessa inte stöttar mig när jag behöver det som mest. 
 
 
Ber nu om ursäkt för det dåliga språk jag använt, men orkar inte skriva om det annars nu. 
 
För tillfället kan jag ta insulin utan att det hjälper. Min BS-kurva är konstant hög, hur mycket insulin jag än tar. Och snart orkar jag inte med detta mer.
1

Viktigt för mig, så snälla läs.

Vad som är viktigt för mig just nu är att skriva det här. Människor har alldeles för liten koll på vad diabetes egentligen är och vad som egentligen gäller. Så till att börja med ska jag bryta en myt som många frågar om. Ja, som diabetiker får man äta socker. Socker finns i det mesta av det vi äter idag, i olika former. Det får man äta. 
 
Man får äta godis. Man får dricka dricka. Man får vara arg på sin diabetes. Man får älska den. Det enda man inte får (enligt mig) är att klaga på att andra klagar på sina problem. Det kan vara småproblem som bråk och liknande, men man kan inte klanka ner på dessa människor, för jag går inte i deras skor, så jag vet inte vad de människorna känner tycker och tänker. 
 
Det finns två olika sorters diabetes. Typ 1 och typ 2. (Egentligen finns det även en slags diabetes man får när man är gravid men det ska inte jag gå in på) 
 
Jag har typ 1. Typ 1 är en till viss del ärftlig sjukdom som ä så länge är obotbar. Man måste alltså leva med den resten av livet. När man har diabetes så måste man kolla blodsockret så att de ligger inom målgränsen 4-8 mmol/mol. De nere på vårdcentralen vill att man gör det minst 3 gånger per dag. Helst fler. 
 
Man kan sticka över dessa gränserna ibland, vilket man även gör när man precis fått diabetes, mått dåligt och vid en vårdcentral och på andat sätt kollat blodsocker. Jag låg på 32 i blodsocker när jag kom in på sjukan. Dagarna innan hade jag bestigit en röd skidbacke i Klövsjö. Kände mig riktigt stolt när alla på sjukhuset pratade om hur viljestark jag måste vara. 
 
Men åter till ämnet, ska inte flyta iväg för mycket. Man ska försöka hålla sig inom dessa gränser. Men som sagt, det händer att man hamnar utanför ibland, och det är absolut inte farligt, så länge man inte ligger för högt en längre tid. För det är det höga blodsockret som är det skadliga. 
 
Så, vad gör man för att hålla sig inom dessa gränser då? Jo, man tar insulin, vilket "normala" människor har en utsöndring av i sin bukspotskörtel. Hos en "normal" människa finns det från bukspotskörteln en grundutsöndring, som varierar efter hur mycket man rör på sig, om man är sjuk och så vidare. Så det har man försökt efterlikna för en diabetessjuk människa. Beroende på om man har insulinpennor eller insulinpump så tar man det på olika sätt. Har man insulinpennor tar man alltå en spruta med det insulinet. Man sticker in en nål i huden och injecerar en långtidsverkande vätska. Den sorten jag hade hete lantus, men det finns även andra sorter, tillverkare som har andra namn på sina insuliner. Så det långtidsverkande tar man en/två gånger varje dag. Jag tar den oftast i benet, det gör ofta ondare att ta den där, men blodsockret blir jämnare om man tar den där. Min ligger på 40-50 enheter/dag just nu, vilket är ganska mycket. 
 
Men när man har insulinpump, vilket jag har just nu har man lyckats ännu bättre med att efterlikna den normala människans bukspotskörtel. Man har då snabbtidsverkande insulin i en ampull man sätter in i pumpen, sen ställer man in hur mycket den ska ge varje timme. Det insulinet går direkt ut i kroppen för att sänka ner blodsockret. 
 
Det är även direktverkande insulin man tar precis innan man äter.
 
Varje gång man stoppar någonting med kolhydrater i munnen ska man ta insulin. 
 
Målet är att hålla ett så jämt blodsocker som möjligt. Man ska alltså försöka passa in insulinet med vad man äter, hur mycket man rör sig, eventuella sjukdomar. 
 
Alltså spelar det även roll hur mycket man rör sig. Så därför måste man även vara nogrann att kolla blodsocker innan och efter, gärna även under träning. 
 
 
Vad händer om man ligger för lågt då? Man blir skakig, seg i hjärnan, lättirriterad, superhungrig och massa mer samtidigt. Det känns som om skelettet skakar. Det man då måste göra är att snabbt få upp blodsockret, antingen genom att tugga dextro eller dricka ca 1 glas juice, sötad dricka eller vanlig saft. 
 
Men går det för långt och man blir för låg hamnar man i så kallat insulinkoma. Man blir då medvetslös, och personer runt om måste på något sätt få i personen socker. Att ABSOLUT INTE göra är att försöka få personen att dricka någonting, då rinner det ner i fel strupe och personen kvävs. Det bästa tips jag kan ge är att smeta sirap, honung eller liknande på tandköttet. Och kontaka ambulans. 
 
Om man ligger för högt då? Då kan man som diabetiker själv korrigera det med insulin. Det är självklart farligt att ligga högt, kroppen tar stryk av det och man mår dåligt. Men det är inte så att jag som diabetiker kommer få amputera fötterna och bli blind bara för att jag ligger högt några gånger. Utan då missköter man sig rejält. Då ligger man inte högt som max 1 gång per dag, utan då ligger man högt hela tiden. 
 
Sen till det här förbjudna med alkohol. Ja, man kan dricka alkohol som diabetiker. Det går. Det är helt okay. Och det värsta som finns är när folk frågar: Har inte du diabetes? Kan man dricka då? Och man vill inte ge sig in i någon diskussion. Det är inte bra att dricka alkohol. Varken om man har diabetes eller inte. Men alla är människor och vi måste få lära av våra misstag. 
 
Det man som diabetiker bör tänka på om man ska dricka alkohol är att man alltid ska ha kontroll över sin kropp. Man ska vara tillräckligt nykter för att kunna kolla blodsocker på sig själv, om man inte har någon som kan ens diabets väldigt bra och som man litar på i alla lägen (som i detta fall, min tvillingsyster med samma sjukdom). Man bör tänka på att man kommer sjunka under natten man sover efter att man druckit. Det kan man alltid göra, men problemet när man druckit är att levern jobbar för fullt med att ta hand om alkoholen och glömmer bort att ge ut socker när det behövs, vilket kan vara farligt. Men för att motverka detta ska man kolla ett blodsocker innan man går och lägger sig, samt se till att äta någonting som innehåller både mycket fett och kolhydrater. Chips är det perfekta att äta på kvällen innan sömn. 
 
Så för att avsluta detta, man får äta socker, man får ligga högt i blodsocker ibland, man får dricka alkohol, bara man har koll på sig själv. Det är endast rökning som är extra farligt för diabetiker. Röker man som diabetiker blir det 7 ggr värre skador än vad det ger på en "normal" människa. Men självklart får man röka också om man vill det. Det är ingentig någon annan kan bestämma åt en, det är en sak man måste bestämma själv. Ofta är det så att när man diskuterar saker med en person så blir det ofta bara värre eller man blir osams. Så ta det någon gång när det är rätt tillfälle, inte när personen i fråga gör det. Och ska man göra det, bör man börja konversationen i ett lärande syfte, ett tips. För att man vill lära sig mer om diabetes, för en diabetiker pratar gärna om sin sjukdom. Det är bättre för oss ju fler som vet om det och kan sjukdomen och dess tecken.  
 
 
 
0

Bajsdiabetes

Ger snart upp.. Pumpen är sönder så har pennor, och det gör så ont att man inte vill sticka! Hellre att jag ligger högt och får sandpappertunga och mår illa, och större risker för framtida problem. Jag är så trött på min sjukdom! Grrr...

Anledningen till att jag skriver av mig här är att det släpper ett tag och man orkar lite till. Ett litet tag får man ork i alla fall..