0

Ett uppriktigt ärligt förlåt.

Ligger på min säng och funderar. Lars Winnerbäcks senaste skiva i stereon och låten som spelar är När det blåser från ditt håll. 
 
På alla människor jag har gjort saker med jag ångrar. Alla jag har sårat. På grund av att jag låtit dem komma för nära. Lärt känna mig för bra. På för kort tid. Sen sårar jag dem när jag ändrar och ångrar mig. Eller saker jag gjort som förstör för dem. Som dem inte berättar för någon. Inte jag heller. Men som kan såra dem. Deras förhållande. 
 
Jag fattar inte hur jag har tänkt den senaste tiden. Det känns som om jag levt i en bubbla sen jag fyllde 15. När mina kompisar "gjorde slut med mig". Jag har levt i en bubbla sen dess. Stängt av alla känslor. Jag slutade bry mig om vad alla tyckte. Jag har tagit en del skit från massa olika människor, men jag har aldrig tagit åt mig det direkt. Jag har slutat brytt mig om vad alla tycker. Det spelar liksom ingen roll längre. Vad spelar det för roll om någon annan tycker något?
 
Det är det som gör att jag sårar dem människorna som står mig närmast. Dem jag älskar mest. 
 
Nämner inga namn. Men jag ber om ursäkt till alla som jag någon gång sårat. Jag tänker inte skylla ifrån det på något. Jag är bara allmänt uppriktigt ledsen. 
 
Förlåt ♥
 
 
 
0

Tackochlov

Jag tackar för Anna, sköterskan jag träffade idag. Hon kan egentligen ingenting om diabetes, det hade hon sagt till min läkare. Men idag när hon träffade mig pratade hon som om hon själv hade diabetes. Hon frågade om min dagbok, som jag hade glömt hemma. Vi diskuterade ett tag om hur ofta jag borde fylla i den. Hon sa att det är som sagt helt omöjligt att fylla i den längre perioder, att man inte orkar. Jag ska ha diabetes resten av mitt liv. Det är ingenting jag har valt att ha, men jag har det och som andra människor. Jag vet att det är skadligt att inte ta insulin och inte kolla blodsocker. Men ibland, precis som vanliga människor orkar man ibland inte bry sig om risker man utsätter sig själv för. Och det är mänskligt. Man kan inte leva ett perfekt liv hela tiden.
 
Det hon sa peppade mig. Det satte igång mina tankar. Och på vägen tillbaka från sjukhuset, uppe på stan såg jag en människa som satt i en busskur och rökte. Jag började fundera på hur människor som faktiskt har ett val väljer att själva ta den risken. Som hon sa, alla människor utsätter sig för farliga saker ibland, och det är helt naturligt. Men att dem gör det under en längre tid. Det är det som stör mig. Att dem frivilligt väljer att förstöra sin kropp. När jag ofrivilligt förstör den om jag inte sköter min diabetes. Vilket jag inte alltid har orken eller chansen till. 
 
Anna sa även att det är jättelätt att sitta på stolen som hon sitter och prata om hur viktigt det är och undra varför man inte sköter det med alla dagens hjälpmedel. Men hon sa att hon förstår att det inte alltid är så lätt. Det är inte så lätt som alla tror. 
 
Min underbara pojkvän sa att han skulle kunna testa (för min skull och för att veta hur det känns för mig) att ta en nål att sticka sig. Han ville dock inte prova att injecera vatten, men jag klandrar honom inte. Men det är så gulligt att han visar att han finns där. 
 
/Madde
0

När livet i allmänhet suger.

Då tänker jag på dig. Du var påväg att en gång bli min. Men jag klantade till det. Men att jag klantade till det ledde till en annan bra sak. Kanske tillochmed bättre än dig. Även om jag ibland fortfarande tänker på dig. Det är jobbigt. Att du tagit bort mig från facebook två gånger gör mig ledsen. Första gången skyllde du på att någon tagit ditt inlogg. Andra gången skrev du inte ens något svar på mitt meddelande. Det tänker jag ofta på. Är det ditt sätt att gå vidare? Eller är det för att du tycker att jag valde fel? Att du sen dejtade en av mina kompisar (inte den närmsta kompisen jag har, men i alla fall) gör inte saken bättre. Du var min. Eller det var vad jag ville just då i alla fall. Jag hade precis bråkat med den bästa pojkvännen man någonsin kan tänka sig (även om vi inte var tillsammans då). Så kom du där. Och jag sårade dig. Och du mig. Men det kanske var rätt? 
 
För att byta ämne. Diabetes kan dra och ta sig någonstans! Har precis vart inne 4 dagar på sjukhuset (frivilligt inskriven) och de har sett till att jag skött min diabetes. Jag kom hem och allt var perfekt. Tills idag. Jag ger mer eller mindre upp. Det gör så jävla ont att man vill gråta varenda gång man ska ta insulin. När pappa frågade mig hur jag låg i blodsocker höll min dator på att ryka. Det känns ju sådär.
 
 
Men det allra värsta med diabetes är inte att det gör ont och så. Att det gör ont är det näst värsta. Det allra värsta är folk som klagar på min diabetes. På att jag inte sköter den. Men dem vet inte ett jävla min diabetes och om hur jag mår. Hur jag känner mig när jag vaknar på morgonen och glömt ta lantusen kvällen innan. Eller "glömt" för att man inte vill ta den. För att det gör ont. 
 
En människa som inte har diabetes kommer aldrig kunna förstå hur jag mår. Kommer aldrig känna den smärtan jag känner när man sticker in en nål i en allt för sönderstucken mage. DET GÖR ONT. Och det verkar inte finnas någon som kan göra något åt det. Jag vet inte för hur många jag har berättat det för. Och alla jag har berättat det för verkar bry sig just då, men byter sedan ämne. Mina föräldrar får ta mycket skit för det här. Och det är jag tacksam för att dem gör. Även om det inte är deras fel så får dem ofta ta skiten för det. Och det är jobbigt. Både för mig och för dem. Det är även jobbigt men folk som är ovetande. Ja, det finns två olika typer av diabetes. Typ 1 och typ 2. Typ 1 kallas ofta ungdomsdiabetes. Den är ärftlig vilket betyder att man inte kan få det på grund av saker man äter. Det är ärftligt. Det sitter i generna, i DNA:t som finns innuti varje cellkärna i varje cell. Typ 2 kallas åldersdiabetes. Det påverkas av fetma, det man äter och hur man motionerar. Det kan man påverka. Det kan man slippa. Men inte typ 1. De som fått diagnosen för det kommer tills de dör ha diabetes. Det går inte att påverka. Utan man måste välja att acceptera det och sköta det. Eller inte. Men om man inte accepterar det så kommer man förstöra sin kropp för framtiden. Så det är viktigt att sköta den. Så personer som inte har diabetes men har någon i sin närhet med diabetes måste finnas där. Alltid. Ta emot skäll. Ilska. Gråtande. Bara finnas där. Lyssna och prata. Det är viktigt. Och ALLA, bara inte de med en diabetiker i närheten borde lära sig mer. Det är viktigt. 
 
Mer om diabetes! LÄS!