0

Blodapelsinglass:)

 
Har just gjort blodapelsinglass!;) Första gången jag testade med apelsin och det blev supergott! 
 
Jätteenkelt recept, man blandade bara 1 l glass med juice från två apelsiner, skal från två apelsiner och 2 dl creme fraiche. Jag tog en blodapelsin och en vanlig, skulle egentligen vara två vanliga.:) Ska sedan dekoreras med skivad blodapelsin, men det kommer det bild på ikväll..:) 
 
 
Så får jag väl lägga upp bild senare på det färdiga resultatet..:) 
0

Usch!

Det var det ordet som dök upp i mitt huvud  morse, när jag vaknade upp klockan 5 på nyårsafton. Eller nej, det var det inte, men ett av de första orden jag tänkte. Vaknar och är superpigg, såklart. Kan inte somna om. Så läser min konstiga men underbart fästande bok, Ögonblicket, Douglas Kennedy. Är i slutet av den, den är så otroligt sorglig, och allt i den händer verkligen under ETT LITET ögonblick, valet av Thomas att rasera det han och Petra har. Verkligen värd att läsa, även om författaren väljer att använda ett väldigt utvecklat språk. Men, det var inte det jag skulle skriva om. Det jag skulle skriva var att jag tänkte dra ut på en tidig löprunda. Varför jag skulle skriva det vet jag inte. Men jag tror inte det kommer hända. Vill faktiskt hellre åka skidor men det är det för varmt för. Såklart. Nej, nu ska jag återgå till mitt tråkiga liv framför datan och facebook. Där det inte händer NÅGONTING.
Här är boken..:) 
 
Madde♥
 
0

om hur jag faktiskt känner.

 
Nu var det verkligen längesen jag skrev. Men det har hänt så mycket. Har vart i Thailand två veckor, kom hem för två dagar sedan tror jag. Nyårsafton i morgon. Men om jag börjar med Thailand. Åkte flygplan i totalt 10 timmar ner dit först, lagom mör i kroppen när man kom ner. Blev upphämtade av en buss efter att ha hämtat väskorna och åkte med den ca en timme eller nå, jag vet inte exakt, jag sov nästan hela vägen till hotellet...:) I alla fall blev vi avsläppta en bra bit från hotellet, så fick gå, okay, det var 10 minuter till hotellet, men efter att setat still 10 timmar var det långt. I alla fall gick vi till hotellet, som vi egentligen inte riktigt visste vart det låg, så vi chansade åt ett håll, som som tur var var rätt. Men så skulle man upp till receptionen. Nu räknade jag inte, men det var typ 40 trappsteg till receptionen. Så vi checkade in, och får någon äcklig juice eller någonting. Sen får vi gå ut och åka nå Tuktuk liknade "bil" upp en bit på en väg, så blev vi visade till våra rum. Jag och Madicken delade rum, så vi gick in där och tittade runt lite, sen kommer det en stackare som knackar på dörren, som har släpat upp min snortunga och Madickens väska. Jag lovar, det måste ha vart minst 200 trapsteg från receptionen och en halvlång uppförsbacke till vårt rum. Jag tyckte så synd om honom... Och såklart hade ingen av oss några thailändska pengar på oss.. När jag och Madicken spanat runt lite på hotellrummet, och upptäckt att vi dels skulle dela säng, men inte nog med det, täcke också! Så jag har inte sovit bra på två veckor. Till toaletten och duschen var det en dörr som var liksom såg ut som en persienn i trä. Det satt ett "träfönster" precis bredvid toaletten, jättekonstigt. Glömde ta bilder på det tyvärr... :( Sen vet jag inte om det hände något mer som är speciellt nämnbart, det var krig mellan alla hela tiden, jättejobbigt. Det som är lite kul var att på julafton (som inte alls kändes som julafton) spelade vi wolleyboll, inte något man gör varje jul direkt.. Har ridit elefant för första gången i mitt liv. Fast jag ville egentligen inte, tycker det är sådant djurplågeri, även om de såg ut att må bra.. 
 
 
Men det som har vart både skönt och jobbigt är att jag har haft hur mycket tid som helst att tänka. Och då menar jag verkligen på ALLTING! Började fundera på en viss person, varför egentligen, hur en så, svårt att beskriva, underbar (tror jag)  snygg, (ja, det är han) person med en tjej som älskar honom och som han älskar, som verkar ha ett underbart liv snackar (de) med mig. Egentligen? Varför? Det här var exakt den tanken som for genom mitt huvud påväg ner till poolen: Hur kan en så snygg, perfekt underbar människa med en underbar tjej ens bry sig om att prata med mig (även om det sista var lite mer brutalt). Jag har aldrig träffat hans tjej, men det är jag nog nästan glad för, för då skulle jag få ännumer skuldkänslor. Eller egentligen, jag skulle inte få skuldkänslor, för vi har faktiskt inte gjort någonting, men det känns bara så fel.
Men så det värsta av allt, jag har haft hur mycket tid som helst att fundera över min lilla älskling. Allt bråk mellan min familj gör det extra jobbigt, och man börjar tänka mer och mer på det. Det känns så konstigt, vissa dagar rullar på som vanligt, men vissa dagar (som idag) kan man inte ens kolla på facebook för att man är för rädd för att se en häst. Jag håller på att börja gråta då jag ser paddocken där du en gång gick, och alltid kom fram till staketet skitglad för att hälsa när man kom cyklande. VARENDA JÄVLA GÅNG. Vissa dagar (väldigt sällan) när jag går till stallet går det jättebra att se din box, då bryr man sig inte, men vissa dagar vill man bara gå och gömma sig i nå hörn och inte komma fram förräns du kommer tillbaka. Men det vet jag att det kommer inte hända. Du kommer inte tillbaka. Du är borta för alltid. Det känns kört för min del. Jag ger upp. Eller jag vill. Men jag kan inte. Går helt enkelt inte. Kommer inte hända. Men jag kommer aldrig glömma kvällen när jag var i Stockholm, och satt barnvakt åt Bobbo och Levi, när mamma och jag dividerat hela kvällen om jag skulle åka hem på kvällen eller med första tåget på morgonen. Hon tyckte att det var för sent att åka hem på kvällen, så jag skulle få ta det första på morgonen, men efter nån timme efter det vi lagt på ringde hon och sa att jag visste fick ta det senaste, för att vi skulle avliva min älskling tidigt på morgonen nästa morgon. De hade sagt tidigare att de inte ville att någon skulle följa med, att grannen som han stog hos skulle åka själv iväg med min älskling, så jag gick dit tidigt på morgonen och pysslade med honom klippte svansen och fettade hovarna, flätade den lilla panluggen som fanns kvar, kliade manen som han älskade. Sedan gick jag hem, och låtsades som om allt var normalt, för det känndes för overkligt. Som om det inte kunde hända mig. Eller min älskling. Jag hade Camillas hästar, Feykir och Jojje hemma, stod nere på åkern, så jag tog ut dem för att löshoppa dem, jag intalade mig själv för att det var för att tänka på något annat, men jag hade inga känslor den dagen. Mina grannar, som han stod hos, sa för länge sedan till att vi skulle ta bort honom. Och det visste jag ju, att han hade svårt att andas, och att han inte blev bättre direkt. Men jag började gråta redan då, grät i flera veckor. Under tiden pratade jag konstans med vänner, eller rättare sagt en vän. Det är det jobbigaste med sånna här situationer, eller inte det jobbigaste men en jobbig sak. Att inte veta vem man ska prata med, inte har någon som skulle kunna sätta sig in i situationen och förstår mig, Försöka känna det jag känner. Men du ska ha ett extremt stort tack för det Jonas. Jag är ledsen att jag är (var) så jävla arg på dig efter en viss händelse, jag vet att du har rätt. Men det jobbiga under tiden med älskling var att det kändes som om jag redan sörjt klart, när det var dags. Så jag tänkte inte speciellt på det då, jag hade ju dessutom hästarna hemma. Men det känner jag nu efteråt, jag har verkligen inte sörjt klart. Långt ifrån. Det är anledningen till att jag är "vegetarian". Jag är inte skitsträng mot mig själv, utan kan äta vissa sorters kött, under "extrema förhållanden", men med tanke på att det var nå krångel med hästkött och fläskkött förut så äter jag helst inte alls det. Men tanken på att jag skulle äta upp min älskling. Blir arg på mig själv bara av att tänka på det. Som när mina föräldrar för någon vecka sedan hade köpt hästkött och hade stog på bordet. Sen frågade de dessutom om jag ville ha. Höll på att börja gråta på grund av det. Kände mig så jävla kränkt.
 
Skulle egentligen ha tagit min gamla dator till att skriva det här, för det bara droppar tårar...
 
Nu blev det här ett oväntat långt inlägg. Om någon ens har läst det. Så vet ni hur jag känner, om hur jag mår, känner innombords. Jag ska nu över nyår försöka släppa allt och börja om, även om jag vet att det inte kommer att gå speciellt att släppa allt med älskling, efter alla minnen, allting med dig. Inte än. Känner mig inte redo. Men ska försöka. Då har jag i alla fall gjort mitt bästa. Och jag är ledsen till alla som bryr sig, som finns i min närhet och får vara med under mina skitdagar. Verkligen, förlåt! Ni är mina änglar. Tack M, J och W, P!♥ Det betyder allt!
Madde♥