0

Nikon D3200

ÄNTLIGEN är den min! Jag har köpt en systemkamera! Som funkar perfa! Nu jäklar, här har fotats..:) 
 
 
0

Världen förtjänar inte dig

Varför måste allt vara så konstigt och dumt? Jag får sån ångest så fort jag går in på facebook. Chatter, människor, bilder och massa skit.
 
Diabeteshelvete, är så trött på det. Varför var jag tvungen att få denna sjukdom? Som gör att jag varje dag måste planera, ta insulin, tänka. En sak jag fick, varså god liksom, som en gåva från någon. Som man blir tvungen att ta hand om, oavsett om man vill eller inte. Man kan skita i det, men för att må bra och leva någorlunda länge med en så frisk kropp som möjligt lär man försöka ta hand om den. Jag måste varje dag jag ska somna få ont i höfterna av att ligga på min pump. Glömma den, eller att den hakar loss sig när man reser sig och nästan rycker insetet ur huden på en. Det går att uthärda men smärtan är hemsk. Vakna mitt i natten, som jag den senaste veckan gjort, för att må så skit att man inte vill leva, pga att man har en känning. Vilket inte ens går att beskriva hur det känns. Känningarna på natten är värst. Man måste springa på apoteket HUR ofta som helst. Borde räknas som stammis där. Tvingas ta insulin till allt man äter. Bli tjock av sin diabetes, insulin är fettbindande. (Kan ha fel men fått för mig det). Vart jag än går har jag min pump fäst i byxorna, om jag inte har pennor med mig vilket gör att jag måste släpa runt på pennor och nålar jämt. Jag drogar varje dag. När man injicerar insulin utifrån räknas det som en drog. Jag har stuckit mig själv med nålar över 2000 gånger, om inte mer. Detta skriver jag vid 18 års ålder. Min mage är som en nåldyna. Så sönderstucken att den är oanvändbar för sitt syfte. Benens tur att ta över rollen. Nyfiken att se om min mage hinner läka innan benen är slut. Om det någonsin läker. Varje gång jag ska ut och fika med en kompis måste jag dricka light lr zero produkter, för dricker jag vanligt flyger mitt BS åt helvete! Ska jag käka ngt måste jag tänka på vad. Ska jag dricka alkohol någon gång måste jag vara beredd att mitt liv kan vara i fara det närmsta dygnet efteråt, på grund av att man kan hamna i insulinkoma. Jag blir inte ens trött längre när jag vaknar 3 på morgonen efter en dålig sömn och blir tvingad att gå ner och fixa iordning en insulinampull att ladda pumpen med. 

Men det värsta är att detta egentligen inte spelar någon roll. Sjukdomen jag fick som en dålig gåva. 
 
Det jag oroar mig för är framtiden. Om jag ska skaffa barn. Tanken som ofta går i mitt huvud är när jag ser mitt blodsocker är: Vad ska mina barn ha för morsa? Hur ska de komma ihåg mig, när jag inte orkar ta hand om dem för att min diabetes gjort mig så tjock att jag inte klarar av att göra saker. När jag blivit blind. När jag fått amputera fötterna. När njurarna lägger av. Eller om jag skulle hinna dö av en hyperglykemi. Vill jag ge mina barn en sådan framtid? Vill jag själv ha en sådan framtid?
 
Diabetesaxel. Kan till och från inte röra min axel på grund av smärtan i den, och då kan jag redan nu påstå att jag är smärttålig så jag vet inte vad. Kan inte ligga på axeln. Kan inte sitta upp. Har till och från hela tiden en molande smärta i axeln, och så hugger det till, som om någon hugger av muskelfästet i axeln, eller tar en stor jävla kofot och bänder min axelkula bort från resten av kroppen. 
 
Men, jag tycker inte om att klaga på detta. Jag skämtar oftast bort den. Men problemet blir då att folk inte förstår vad man dagligen går igenom. Vilket gör det jobbigt när folk som står nära en, så som pojkvän och vänner inte kan mer om det. När dessa inte inspirerar mig till att kolla blodsocker oftare. Att dessa inte stöttar mig när jag behöver det som mest. 
 
 
Ber nu om ursäkt för det dåliga språk jag använt, men orkar inte skriva om det annars nu. 
 
För tillfället kan jag ta insulin utan att det hjälper. Min BS-kurva är konstant hög, hur mycket insulin jag än tar. Och snart orkar jag inte med detta mer.