0

Drömmar som man inte vill sova med.

Vaknade i morse, helt svettig, anfådd och mentalt förstörd. Drömmen jag hade i natt vill jag aldrig någonsin mer vakna till. Det var jobbigt. 
 
Alla som har läst boken Vindsträdgården av Virginia Andrews kommer förstå det här. Ni som inte gjort det kommer inte fatta varför, men ni borde läsa boken. Det är faktiskt en bra bok bakom alla hemskheter. 
I serien boken ingår i beskriver Caty sin historia om hur hon och hennes syskon blir behandlade, inlåsta på en vind och smiter. Min dröm var en fortsättning på det. 
 
Jag skulle åka iväg och åka skidor med mina kusiner, vi hade vart någonstans innan så vi var tvugna att åka förbi vårt hus på vägen till skidbacken. Påväg upptäckte jag att mina skidor var för korta, så jag klev av och dem andra åkte vidare. På busshållplatsen mötte jag madicken som var ute och gick med två hundar. Jag tog den ena hunden och när vi skulle gå hem fick vi syn på att det brann i en av postlådorna. Varför vet jag inte, men mitt bland alla bilar sprang vi med en varsin hund över till andra sidan och hittade kartonger vi fyllde med vatten och sprang över för att släcka elden. Vi sprang tillbaka igen, fäste hundarna vid ett träd och skulle sprinnga tillbaka till samma ställe där vi hittade vatten. Men där ligger en människa. Så smal att man knappt ser den. Svart runt ögonen och likblek hy. Vi kännde på människan och den levde fortfarande. Men i allt springande hade vi tappat mobilerna, så min ringde till madickens mobil och på något sätt, mina kusiner jag skulle åka skidor med frågade om jag skulle följa med i alla fall och om jag var klar snart, men jag sa att det hade hänt någonting och att de kunde åka vidare. Jag och madicken lämnade människan där i skogen och gick vidare uppåt. Vi kom upp på någon slags vind, det var ganska mörkt och tyst, och vi gick ett tag. Sedan såg jag en bild på en man med svart ansikte, håret såg man inte men han var kolsvart i ansikte och ljusare runt hårfästet, och jag kännde att jag sett honom förut. I alla fall, ovanför bilden stod det: jag saknade dem när jag var ensam. Jag höll på att dö av rädsla i drömmen. Vi gick vidare in på vinden och kom fram till ett slags kök eller vad det var. Där låg det fler människor. Smala och eländiga, insjunkna ögon. Mörka ögon som bara glodde på oss. Det var så hemskt. 
 
Det kom fram en tant, inte smal men inte tjock heller, normal. Hon hälsade och pratade ett tag med oss och förklarade vad det var för människor och varför dem var instängda där, även om jag redan fattat det. 
 
Det var Corinnes barn, Cathys mamma. Corinne hade själv blivit instängd på vinden, och fått massa barn. Alla dem satt nu instängda där, och fick samma mat som Cathy och hennes syskon fått. Med samma behandling från mormodern. 
 
Fyfan vad hemskt det var. Jag vill inte ens tänka på det. Men var tvungen att blogga om det, vill ha minnet av den kvar, om jag någon gång glömmer bort det. Och eftersom den finns på internet finns den kvar, även om huset brinner ner eller liknande. Usch!