Tackochlov
Jag tackar för Anna, sköterskan jag träffade idag. Hon kan egentligen ingenting om diabetes, det hade hon sagt till min läkare. Men idag när hon träffade mig pratade hon som om hon själv hade diabetes. Hon frågade om min dagbok, som jag hade glömt hemma. Vi diskuterade ett tag om hur ofta jag borde fylla i den. Hon sa att det är som sagt helt omöjligt att fylla i den längre perioder, att man inte orkar. Jag ska ha diabetes resten av mitt liv. Det är ingenting jag har valt att ha, men jag har det och som andra människor. Jag vet att det är skadligt att inte ta insulin och inte kolla blodsocker. Men ibland, precis som vanliga människor orkar man ibland inte bry sig om risker man utsätter sig själv för. Och det är mänskligt. Man kan inte leva ett perfekt liv hela tiden.
Det hon sa peppade mig. Det satte igång mina tankar. Och på vägen tillbaka från sjukhuset, uppe på stan såg jag en människa som satt i en busskur och rökte. Jag började fundera på hur människor som faktiskt har ett val väljer att själva ta den risken. Som hon sa, alla människor utsätter sig för farliga saker ibland, och det är helt naturligt. Men att dem gör det under en längre tid. Det är det som stör mig. Att dem frivilligt väljer att förstöra sin kropp. När jag ofrivilligt förstör den om jag inte sköter min diabetes. Vilket jag inte alltid har orken eller chansen till.
Anna sa även att det är jättelätt att sitta på stolen som hon sitter och prata om hur viktigt det är och undra varför man inte sköter det med alla dagens hjälpmedel. Men hon sa att hon förstår att det inte alltid är så lätt. Det är inte så lätt som alla tror.
Min underbara pojkvän sa att han skulle kunna testa (för min skull och för att veta hur det känns för mig) att ta en nål att sticka sig. Han ville dock inte prova att injecera vatten, men jag klandrar honom inte. Men det är så gulligt att han visar att han finns där.
/Madde